en till edit

bara för det googlade jag lite själv och hittade linda skugge och hon säger såhär angående skriverier och krönikerier och gudvetvad som nu printas ned på hennes qwertyskiva:

"Man blir inte rik. Vill du bli rik måste du orka producera två texter om dagen. Sverige är för litet, det finns för få tidningar och för många som vill bli journalister. Vill du bli rik ska du inte satsa på att skriva. Vill du överhuvudtaget ha jobb bör du välja ett annat yrke än skrivyrket. Det är den bistra sanningen."

take a shit and die säger jag,
och inte åt fröken skugge utan åt mig själv som inte fattar bättre. för inte tusan bryr jag väl mig nå vidare om pengar men ska jag sitta här å skriva å skriva hela dagarna medan världen utanför ruttnar bort? nej fyfan.

visserligen har en upplaga på 18000 tidningar kunnat sett vad jag skrivit, vilka det nu var som läste, men det är inte som jag har lust att sluta där. väl.

fyfan va mina händer gör ont nu får snattran hållas ett tag tycker jag.

för min framtida chef som googlar på mitt namn

för honom eller henne så vi kör så här istället. för att undvika missförstånd.
såhär är det,

jag bangar inte att jobba. att slita. våndas. trivas. leverera.
jag bangar alltså inte att prestera. att utföra saker.
jag till och med fullkomligt älskar att producera.

min målmedvetenhet och engagemang för det jag tycker är kul kan ta mig hur jävla långt som helst. men fan inte på ett ställe där den enda frågan man ställer sig är

"var det bra så?"

är det ett rimligt jävla krav eller är det helt enkelt bara för högt för min nivå.
jiess.

söndags peptalk

om några timmar är det måndagmorgon vilket betyder att de flesta jag känner kommer knalla iväg till sitt lilla servicemindade jobb eller en och annan lektion i fysik för att tillbringa sina timmar där istället för i sängen. men inte jag inte. här sitter man minsann och söker jobb att lämna sängen för.

fast

jag vill ju som sagt bara sitta här. under min korkek i bloggosfären och lukta på blommorna.
typ.

oh jiess

då ska vi se. har nyss sett täcket medan frodd såg barnhemmet (la oferantia..något sånt). hujeda mig. men den rekommenderas nog ändå. för den var bra. tror jag.

han har för övrigt fått en snilleblixt, pojken. efter lite hexen youtubande och lisa trevor från något resident evil spel säger han, jadu nu är det dags att spela.. nehejdu säger jag.
johodu säger han och så får det bli.

lisa trevor here i come.

jiess.. mamma.

lek: hitta byxorna i bilden

en baljardes shades of grey

lite fundersam över vart färgklicken som skulle hotta till hela templateskalaset tog vägen.

en nylonsträngad tiger och ett schulmanistiskt krig

inatt drömde jag att katrin schulman placerade bomber i mina bilar för att sedan gå på min cykel och yrkesmördade runt på högsta våningen i någon slags lägenhet med mig som target. men jag tejpade fast knarkpåsen under bhbandet och hoppade ut genom fönster, ner i vattnet. och därmed kom jag undan.

en stund efter det stod jag i tessas rum med idol på i bakgrunden och fick plötsligt se mig själv sitta framför bagge och spela någon slags illa (verkligen illa) spelad låt på en nylonsträngad gitarr. det hela gjorde mig ganska förvirrad. jag spelar för det mesta aldrig nylonsträngad och kunde för övrigt inte minnas att jag ens sökt in. men det fick gå. jag såg på hur en tårögd bagge lutade sig mot en tårögd fröken bagge, och de snyftade fram att jag hade något speciellt, men nej, du ska inte gå vidare. jaha vad skönt, tänkte jag och från vardagsrummet ropade mammma att det där, det lät ju helt okej. själv var jag fortfarande mest förbryllad.

drömmen fortsatte med något slags spel som innehöll ormar och problemlösning, not my cup of tea såattsäga, men jag lyckades i alla fall ta mig igenom delen med tigrarna. sen kom tessa (igen!) hem från LA och sa någonting som jag inte längre minns. vi stod utan för hagvägen 47 och hade haft klassfest, skulle bli hämtad av någon från min gamla klass i vår bil och anna oldner var där men vi fick inte glömma tvätta händerna. det var någonting, i det där hotellet på hagvägen 47, men det har jag också glömt vad det var så det hela slutade mig att jag sprang och tog min locobase med borttappad kork från en korg och sprang och satte mig i bilen.

sedan åkte vi hem.

det där drömde jag, vad drömde ni?

bapa barapapa baa paa baa

ps. slår på radion och gissa vilken låt de spelar.

strapatser i min plånbok

igår fick jag mitt lönespec med en siffra på ganska många mer lappan än jag förväntade mig.
å sådant är ju lite roligt.

och det är nästan ännu roligare när jag tänker på allt jag ska ha!
som en ny dator,
nya högtalare,
lite kläder,
och skor,
ett visum till aussie,
en biljett till aussie
också,
en liten kattuge,
en resa till england
och en till island,
och sen lite att lägga undan
till plugget,
och till flytten.

fast allt ovanför får nog fixas till ett nytt liv.
menar, var det jag som inte hade nått nytt jobb?
ja juste ja. det var det ja.

och var lönespecen på ett sexsiffrigt belopp?
nä juste nä. det var den ju inte.

dont do horror withouth vodka

sitter och redigerar filmklipp till vår polska skräckis. mitt i natten. själv.
det känns sådär, har jag upptäckt. insett att jag går att se från alla håll. men själv kan jag inte se något alls.

förutom bordet jag sitter vid. där står fyra datorer. en flaska vodka. lite sambuca. en tom öl och en halväten påse med chips. i hallen skymtade jag, efter ha borstat tänderna, några pappflaskor. med powerking.

jag tror det har varit lan här.

det värsta är att jag inte ens lyckas känna mig speciellt vilsen (hör ni) när jag entrar ett rum med fem lansvettiga pojkar på väg mot slutet av dumburkandet.

chew chew chew. vardagsmat. phew!

men nu har alla gått hem. gett upp. gått och lagt sig. back to reality.
fredde sover. borde jag också göra. har nerver som inte riktigt klarar av svarta fönsterrutor och mörka hörn tillsammans med horrorsamples i öronen och bilder från polska landsbygden.

och nu har jag kommit till den punkt då man hör okända knakanden från köket in i headphonesen och nej, då får det nog vara bra för ikväll.

hua.

raska tag!

nä.

jag har det!!!

visserligen har jag hela tiden konstaterat att jag ska jobba först equals tjäna pengar, resa och sen plugga. vad plugga, frågade folk då vilket mitt svar blev att jag skullle komma på det på vägen.

nu har jag jobbat två månader.
rest en vecka.

och vet ni vänner, nu vet jag.

halvt.

det vill säga jag har alltså börjat slash fortsatt slash tagit tag i mitt irrlösa kikande efter oändlig kunskap, runtrunt, ordentligt, slafsligt, hyfsat, skrivit upp och känt av vibbarna av att tamtadaa - HITTA vad jag ska plugga igen.
och vet ni vad? det har gurglar till i pluggnerven.
minsann.

frågan är bara och intge så bara,
kasta sig in i något huxflux? till våren? till hösten? satsa järnet på att resa å hela köret innan det? leva ut min ungdom innan jag måste kapsla in den i en litet honungsbo igen? sure cupcake. eller vänta? övertala mig själv att man kan leva fast man pluggar? jösses.
i vilket fall som helst har jag inte lust att bli upp över öronen skuldsatt. å då måste jag ju jobba. alternativt råna en enklare bank.

fast helst av allt skulle jag vilja att någon bara gav mig pengar för att jag förgyller världen med min existens. för fan.

hursomhelst. det rycker i hjärncellerna på mig och tro mig eller inte men jag känner nog bannemej faktiskt ett litet dunkande av hoppfullhetens slag därinne. åhja, ernst. nästan i klass med dig, det där.
men hm hm. ett litet hemlighetsmakeri med mig själv får det här bli av att jag kanske trots allt kommit på en lösning för hur jag skulle lägga upp saker å ting.

you didn't get to heaven but you made it close

ena sekunden vill jag mest av allt bara kleta ner mig i grått väder å höstpuffar, även om jag tycker om hösten, men så känner jag mig sådär stanna inne utan matplats och med coldplays typ mest melodramatiska låtar surrande. och tycka synd om mig!

va fan.

men jag orkar inte kolla nytt jobb. jag vill ha pengar. men jag vill inte jobba för det.

jag är precis som min bror.

och som alla andra också antar jag, kanske. vilket får mig att börja googla högskolor och kanske städa rummet så jag hittar alla broschyrer. men jag vill ju inte börja plugga än, jag vill till aussie. eller någonannanstans. köra på en biljett som karin gjort utan att veta när man kommer tilbaka. men jag har ju inte skiten som kallas pengar att göra det för.
vilken dåre kom på att man måste ha det?

och det säger att sakar aldrig blir som man tänkt sig. men för vissa blir verkligen allt bara helt bakom soffan.

tur att jag ändå inte är helt en av de. och jag tänker inte bli heller. anser jag.

it ain't me babe

puss på honom! men varför, gud, varför söker han till idol?

note to self

det är häftigt hur snabbt livslusten kommer tillbaka när geggan av ångest försvinner.

en historia till er på morgonkvisten

sådärja. nu är jag tillbaka från solen. den skinande historien placerar vi i en liten kista i huvudet som innehåller "älskvärda minnen som man sparar". tjohej och så vad det med det. bilder kommer nog kanske när jag har lust att pilla på de lite.

när jag kom hem var jag såattsäga arbetslös. inget jag gråter blod över. varje sekund på det där stället dödade mig lite mer än det borde ha gjort. och jag tycker inte om att jobba på ställen där man dör. simply as that.

sedan att kassachefen under kassachefen allmänt utnämnde mig till sin lilla favoritundersåte att tortera och sedan kokade ihop en (notera: osann) smaskig historia som duktigt dikterades framför kassachefen, som givetvis trodde på den, och det var det som ledde till uppsägning är ju en annan femma. jag skulle kunna säga att det känns ganska orättvist med två, låt oss säga, ganska så butchiga kvinnor mot en och som går in för att bryta ned. utan att varken lyssna eller tro på ett ord av vad jag har att säga. och simply, eftersom det jag som har sanningen och inte de så insåg jag ganska snabbt att kassachefen också var en såndär..lögnare. vilket jag redan hört rykten om. så föga förvånande, va.

en snabb summering av executionmötet? jag försökte försvara och förklara mig så gott jag kunde, märkte att det var nåt i huvudet hos fröken (och fröknarna) som inte stämde och gick på gående fot. bye bye see you long or nåt för ni är fast här inte jag tänkte jag. och så får det bli. resten gräver vi ned under en kudde, slutar att bekymra oss för referensen som rinner bort (en referens som ändå skulle varit värdelös bestämmer vi oss för). och nu är jag utless på chargongen av bristande vuxna, att de finns överallt och den chansen man inte har när de bestämmer sig för att övningsköra sitt övertag.

nog om det.

jag är ju gjord för att skriva sa de allihop när jag lämna tegelburken för gott i juni men skulle jag vara aktuell för den breda massan? antagligen inte.
och inte kan jag bli journalist heller. de ska ju kunna det här med att vara opartisk och jag är nog inte rätt man för yrket.
nej, antagligen inte.