I have to celebrate you, baby, I have to praise you like I should

AMAAAZING! Nu ska jag berätta något för er. Hörrni. Den här bloggen har lyckats hänga med i TVÅ år nu. Fattar ni! TVÅ ÅR!
Borde ha haft kalas den artonde eller vad det var, attans. Hissat ballonger och ätit tårta.

Oooh I so did it mentally.

Annars kan vi säga såhär att jag firade det igår natt genom att sparka igång min gamla dator. Det var också helt AMAAAZING kan jag säga er. Den startade. Typ. Jag satt till halv fyra (skojar inte) och läste igenom alla andra sidor, de som jag inte skrev här, har å andra sidan inte skrivit så mycket här (också vilken tur skulle man kunna säga). Det känns bra att jag kom till en punkt att jag blev fysiskt illamående av det jag skrev.
Fy fan. Inte bara av hur man lät som femtonåring och att man också faktiskt, håll hårt i hatten, publicerade det, gudars, utan för att jag slussades tillbaka. Jag gick första året i gymnasiet all over again. Och sedan gick jag andra. Men allra mest gick jag första och eftersmaken från det året är så jävla besk att förträngning tamejfan har varit nödvändig. Upptäckte jag.


Egentligen borde jag stänga ner här också. Börja på det där nya kapiiitlet. Tjohej det kommer nog också ska ni se. Måste. Bara. Orka. Vända. Blad.

all swallowed in their coats with scarves of red tied 'round their throats

Det känns så jäkla STABILT att så fort stressen rundar husknuten, istället för att kubba utav bara helvete, blir jag lika paralyserad som när jag blir WWE - attackerad av Sara. Alltså. Strandad. Stående. Som en gigantisk hippopotamus. På alla fyra eller kanske på rygg med benen i luften och det enda folk kan göra är att peta, typ försöka välta tillbaks mig. SÅ blir jag.
SÅ är jag nu. All struktureringförmåga är som bortblåst. Det som inte är så roligt överväger det som faktiskt är roligt och jag hejochhå, överkonsumerar kaffe och digestivekex. Och äpplen.

Vem blir så stressad? Egentligen? Hör ni, jag får SÖMNSVÅRIGHETER. Jag pratar högt med mig själv för mig själv för andra typ, jättehögt, överdriver inte. Jag sover tio timmar och vaknar urless och sedan sover jag fem och märker ingen skillnad. Saker och ting är egentligen inte svåra. De blir bara för jobbiga när de blir för många. Kanske har jag övergått i något slags konstant hippopopo-mode. Jag minns när man sa att tre skoldagar i veckan, hur bra det skulle kännas.
Nu får jag hjärtklappning. Skojar inte. Jag känner mig femtio år äldre.

Kanske är det engagemanget. Ointresset. Det där att man behöver ju riktigtriktigt faktiskt inte och då..känns det hela väldigt onödigt.

Men det makear inte riktigt sense för halvkul..kul...är det väl. Ju. Brutalt. Åh. Äh. Ja vet int ja. Kadunk kadunk kadunk. Kan aldrig slappna av.

rim annan sommar efter

Nä vi skriver inte så mycket här inte. Det är lite som det är. Man drömmer argt. Man vaknar arg. Man vill inte vara arg. Man säger min mage gör ont om jag dricker saker som är roliga. Folk säger jaha. Imorrn ska jag bli bakis. Så säger de.


Och då vill jag ta fram en liten hammare och hamra ner de i jorden och sedan gå därifrån.

Faaast det gör man ju inte. Har aldrig hammare på fickan. Tur tur tur.