all swallowed in their coats with scarves of red tied 'round their throats

Det känns så jäkla STABILT att så fort stressen rundar husknuten, istället för att kubba utav bara helvete, blir jag lika paralyserad som när jag blir WWE - attackerad av Sara. Alltså. Strandad. Stående. Som en gigantisk hippopotamus. På alla fyra eller kanske på rygg med benen i luften och det enda folk kan göra är att peta, typ försöka välta tillbaks mig. SÅ blir jag.
SÅ är jag nu. All struktureringförmåga är som bortblåst. Det som inte är så roligt överväger det som faktiskt är roligt och jag hejochhå, överkonsumerar kaffe och digestivekex. Och äpplen.

Vem blir så stressad? Egentligen? Hör ni, jag får SÖMNSVÅRIGHETER. Jag pratar högt med mig själv för mig själv för andra typ, jättehögt, överdriver inte. Jag sover tio timmar och vaknar urless och sedan sover jag fem och märker ingen skillnad. Saker och ting är egentligen inte svåra. De blir bara för jobbiga när de blir för många. Kanske har jag övergått i något slags konstant hippopopo-mode. Jag minns när man sa att tre skoldagar i veckan, hur bra det skulle kännas.
Nu får jag hjärtklappning. Skojar inte. Jag känner mig femtio år äldre.

Kanske är det engagemanget. Ointresset. Det där att man behöver ju riktigtriktigt faktiskt inte och då..känns det hela väldigt onödigt.

Men det makear inte riktigt sense för halvkul..kul...är det väl. Ju. Brutalt. Åh. Äh. Ja vet int ja. Kadunk kadunk kadunk. Kan aldrig slappna av.