en historia till er på morgonkvisten

sådärja. nu är jag tillbaka från solen. den skinande historien placerar vi i en liten kista i huvudet som innehåller "älskvärda minnen som man sparar". tjohej och så vad det med det. bilder kommer nog kanske när jag har lust att pilla på de lite.

när jag kom hem var jag såattsäga arbetslös. inget jag gråter blod över. varje sekund på det där stället dödade mig lite mer än det borde ha gjort. och jag tycker inte om att jobba på ställen där man dör. simply as that.

sedan att kassachefen under kassachefen allmänt utnämnde mig till sin lilla favoritundersåte att tortera och sedan kokade ihop en (notera: osann) smaskig historia som duktigt dikterades framför kassachefen, som givetvis trodde på den, och det var det som ledde till uppsägning är ju en annan femma. jag skulle kunna säga att det känns ganska orättvist med två, låt oss säga, ganska så butchiga kvinnor mot en och som går in för att bryta ned. utan att varken lyssna eller tro på ett ord av vad jag har att säga. och simply, eftersom det jag som har sanningen och inte de så insåg jag ganska snabbt att kassachefen också var en såndär..lögnare. vilket jag redan hört rykten om. så föga förvånande, va.

en snabb summering av executionmötet? jag försökte försvara och förklara mig så gott jag kunde, märkte att det var nåt i huvudet hos fröken (och fröknarna) som inte stämde och gick på gående fot. bye bye see you long or nåt för ni är fast här inte jag tänkte jag. och så får det bli. resten gräver vi ned under en kudde, slutar att bekymra oss för referensen som rinner bort (en referens som ändå skulle varit värdelös bestämmer vi oss för). och nu är jag utless på chargongen av bristande vuxna, att de finns överallt och den chansen man inte har när de bestämmer sig för att övningsköra sitt övertag.

nog om det.

jag är ju gjord för att skriva sa de allihop när jag lämna tegelburken för gott i juni men skulle jag vara aktuell för den breda massan? antagligen inte.
och inte kan jag bli journalist heller. de ska ju kunna det här med att vara opartisk och jag är nog inte rätt man för yrket.
nej, antagligen inte.