dont do horror withouth vodka

sitter och redigerar filmklipp till vår polska skräckis. mitt i natten. själv.
det känns sådär, har jag upptäckt. insett att jag går att se från alla håll. men själv kan jag inte se något alls.

förutom bordet jag sitter vid. där står fyra datorer. en flaska vodka. lite sambuca. en tom öl och en halväten påse med chips. i hallen skymtade jag, efter ha borstat tänderna, några pappflaskor. med powerking.

jag tror det har varit lan här.

det värsta är att jag inte ens lyckas känna mig speciellt vilsen (hör ni) när jag entrar ett rum med fem lansvettiga pojkar på väg mot slutet av dumburkandet.

chew chew chew. vardagsmat. phew!

men nu har alla gått hem. gett upp. gått och lagt sig. back to reality.
fredde sover. borde jag också göra. har nerver som inte riktigt klarar av svarta fönsterrutor och mörka hörn tillsammans med horrorsamples i öronen och bilder från polska landsbygden.

och nu har jag kommit till den punkt då man hör okända knakanden från köket in i headphonesen och nej, då får det nog vara bra för ikväll.

hua.

raska tag!

nä.

jag har det!!!

visserligen har jag hela tiden konstaterat att jag ska jobba först equals tjäna pengar, resa och sen plugga. vad plugga, frågade folk då vilket mitt svar blev att jag skullle komma på det på vägen.

nu har jag jobbat två månader.
rest en vecka.

och vet ni vänner, nu vet jag.

halvt.

det vill säga jag har alltså börjat slash fortsatt slash tagit tag i mitt irrlösa kikande efter oändlig kunskap, runtrunt, ordentligt, slafsligt, hyfsat, skrivit upp och känt av vibbarna av att tamtadaa - HITTA vad jag ska plugga igen.
och vet ni vad? det har gurglar till i pluggnerven.
minsann.

frågan är bara och intge så bara,
kasta sig in i något huxflux? till våren? till hösten? satsa järnet på att resa å hela köret innan det? leva ut min ungdom innan jag måste kapsla in den i en litet honungsbo igen? sure cupcake. eller vänta? övertala mig själv att man kan leva fast man pluggar? jösses.
i vilket fall som helst har jag inte lust att bli upp över öronen skuldsatt. å då måste jag ju jobba. alternativt råna en enklare bank.

fast helst av allt skulle jag vilja att någon bara gav mig pengar för att jag förgyller världen med min existens. för fan.

hursomhelst. det rycker i hjärncellerna på mig och tro mig eller inte men jag känner nog bannemej faktiskt ett litet dunkande av hoppfullhetens slag därinne. åhja, ernst. nästan i klass med dig, det där.
men hm hm. ett litet hemlighetsmakeri med mig själv får det här bli av att jag kanske trots allt kommit på en lösning för hur jag skulle lägga upp saker å ting.

you didn't get to heaven but you made it close

ena sekunden vill jag mest av allt bara kleta ner mig i grått väder å höstpuffar, även om jag tycker om hösten, men så känner jag mig sådär stanna inne utan matplats och med coldplays typ mest melodramatiska låtar surrande. och tycka synd om mig!

va fan.

men jag orkar inte kolla nytt jobb. jag vill ha pengar. men jag vill inte jobba för det.

jag är precis som min bror.

och som alla andra också antar jag, kanske. vilket får mig att börja googla högskolor och kanske städa rummet så jag hittar alla broschyrer. men jag vill ju inte börja plugga än, jag vill till aussie. eller någonannanstans. köra på en biljett som karin gjort utan att veta när man kommer tilbaka. men jag har ju inte skiten som kallas pengar att göra det för.
vilken dåre kom på att man måste ha det?

och det säger att sakar aldrig blir som man tänkt sig. men för vissa blir verkligen allt bara helt bakom soffan.

tur att jag ändå inte är helt en av de. och jag tänker inte bli heller. anser jag.

it ain't me babe

puss på honom! men varför, gud, varför söker han till idol?

note to self

det är häftigt hur snabbt livslusten kommer tillbaka när geggan av ångest försvinner.

en historia till er på morgonkvisten

sådärja. nu är jag tillbaka från solen. den skinande historien placerar vi i en liten kista i huvudet som innehåller "älskvärda minnen som man sparar". tjohej och så vad det med det. bilder kommer nog kanske när jag har lust att pilla på de lite.

när jag kom hem var jag såattsäga arbetslös. inget jag gråter blod över. varje sekund på det där stället dödade mig lite mer än det borde ha gjort. och jag tycker inte om att jobba på ställen där man dör. simply as that.

sedan att kassachefen under kassachefen allmänt utnämnde mig till sin lilla favoritundersåte att tortera och sedan kokade ihop en (notera: osann) smaskig historia som duktigt dikterades framför kassachefen, som givetvis trodde på den, och det var det som ledde till uppsägning är ju en annan femma. jag skulle kunna säga att det känns ganska orättvist med två, låt oss säga, ganska så butchiga kvinnor mot en och som går in för att bryta ned. utan att varken lyssna eller tro på ett ord av vad jag har att säga. och simply, eftersom det jag som har sanningen och inte de så insåg jag ganska snabbt att kassachefen också var en såndär..lögnare. vilket jag redan hört rykten om. så föga förvånande, va.

en snabb summering av executionmötet? jag försökte försvara och förklara mig så gott jag kunde, märkte att det var nåt i huvudet hos fröken (och fröknarna) som inte stämde och gick på gående fot. bye bye see you long or nåt för ni är fast här inte jag tänkte jag. och så får det bli. resten gräver vi ned under en kudde, slutar att bekymra oss för referensen som rinner bort (en referens som ändå skulle varit värdelös bestämmer vi oss för). och nu är jag utless på chargongen av bristande vuxna, att de finns överallt och den chansen man inte har när de bestämmer sig för att övningsköra sitt övertag.

nog om det.

jag är ju gjord för att skriva sa de allihop när jag lämna tegelburken för gott i juni men skulle jag vara aktuell för den breda massan? antagligen inte.
och inte kan jag bli journalist heller. de ska ju kunna det här med att vara opartisk och jag är nog inte rätt man för yrket.
nej, antagligen inte.