kom inte på nån

igår var ju först en helt okej dag egentligen. jag halkade runt på en snorhal tallrik i galonbyxor med hällregn i ögonen och folk i guldskor sa att älskling jag saknar dig idag igen och jag kunde nästan svara de ärligt. hade kung midas på huvudet och quotade för mig själv. ni vet, molnen var svarta men fan inte jag. folk var jobbiga på alla andra ställen men inte hos mig och allt det där, som man kan känna, när man har galon för första gången sedan man gick på dagis. shit jag var som emelie fem år igen. stora kinder blond. och ett humör som alltid är en tändsticka bort från att explodera.

men det sista märkes inte förrns det blev tio minuter över stängning och vakten (som ser ut som han hör hemma i någon sjuk underjordisk kriminalitetsliga som skickar avklippta fingrar till folk) bestämde sig för att ta ut alla sina barndoms slag på mig. ungefär. kanske inte så illa. men jag blev arg. och kokade och slängde nycklarna i plastburken i mitten och gick hem och skrek och ville slå någon.
men istället skrattade jag hela tåget hem. öppnade ytterdörren. och skrek. fast mer av skratt än av vrede. och det skulle kunna väckt dave dalone och det gjorde det nog. still want cake? och sen hade jag inte lust att slå någon längre.

nu är största problemet efterrätten för ikväll och rubriken på det här inlägget.