rec

Okej. Here’s the deal.
Jag är inte den som är den som är gjord av stål. Vare sig det rör sig om the shining eller scream 3 darrar jag som ett asplöv. Lättskrämd är antagligen bara förnamnet.
Samtidigt är jag inte den som är den som bangar på en skräckis. En rysare. En riktig jävel i mörket att gå och noja sig över på vägen hem.

Men gårdagens ska ni veta. Fybubblan.

Jag vet inte om det jag som blivit vek på gamla dagar. Om det var vinken och avståndet till dataskärmen. Eller om det bara såg läskigare ut än det antagligen var.
Men efter 15 minuter fick vi stänga av. Eller jag sa det. Nu. Jävlar. Stänger. Vi. Av.
Det var vad jag tänkte i alla fall. Och så blev det.

För sedan darrade jag.
Som ett litet asplöv. Eller kanske mer, som en lastbil på sne. Och den lilla korta bildsekvensen jag nyss sett fanns överallt. Under sängen. Brevid sängen. Borta vid dörren. Bredvid mig. Herregud. Den bara liksom var där.

Ändå nothing new. Så brukar det kunna bli. Papperskorgar blir till the ring–samara, knäppet i hallen till en spritt språngande galen johnny med yxan.. Ni vet vad jag menar. Sånt där som rinner av en rätt snabbt så fort solen går upp.

This shit was different.

I morse vaknade jag. Och var fortfarande nojjig ända upp till tänderna. Som efterhand skulle borstas. Badrumsspegelsyndromet var galet. Duschdraperiet as well. Vart fan skulle kärringen dyka upp? Eller vad det nu var.

Och kom ihåg att vi snackar reaktionen, av 15 minuters jäkla film. Ett intro i korta drag.

Nåja. Nu är det i alla fall ljust och mitt på dagen och yadda yadda, det här stället kryllar av folk och saker som ska göras. Passar på att IMDB:a filmen lite och tänker att, man nog nästan borde ge den ett försök igen. Ja jo.

Det borde man nog.