lost in the lobby

Lost on rådmansgatan var jag i morse. I 6 år hade jag julkonsert i den där kyrkan som ligger där snett bakom kanal5 nånting. Ändå gick jag upp helt fel uppgång. Visserligen var det inte riktigt dit jag skulle. Så det kanske ändå var befogat, på sätt å vis, att gå vilse menar jag. I vilket fall som helst skulle jag hitta nummer 46. Jag var smart. Tittade på husnumrena. Vilken sida var rätt. Vilket övergångställe var bäst.
Trodde jag. Den där jävla 46:an fanns ju inte. Tio minuter efter utsatt tid fanns den fortfarande inte. Kul. Hilarious as fuwk. Kånkandes på en femkiloskamera, penna block och papper och en lysande halsduk väckte jag nog ingen uppmärksamhet överhuvudtaget heller. Möjligtvis när samma övergångställe korsades för åttonde gången.

Tillslut fanns den i allfall där. Såklart där den skulle varit redan från början. På gatan med jämna nummer. Bara lite längre upp. Lite för långt från tankebanan.

Det var jag, tre grabbar 30 + (as always) med antingen basker eller retrokängor och så en tant. Eller en dam. Med mac. Som lät. Knapper knapper. Och vi lyssnade. Tittade. Skrattade. Hmm:ade. Ramlade ner i en gungstol. Fast det var nog bara jag.

Det var rätt coolt i vilket fall som helst. Man känner sig så… infiltrerad. För att länka samman med vad hela presstjohojet egentligen var om. DET NI. Jag ska skriva en grej om det förövrigt. Intervju. Hela grejen. Shit. STORT!


Ps. När jag skulle lämna tillbaka kameran på redaktionen gick jag förresten förbi de igen. Nördarna på datormagazine. Tittade ner i marken. Tänkte, de var säkert upptagna ändå. Så precis när jag passerar hör jag det. Jag rentav, känner, flinet i nacken.

- ..heeej emelie123.

dagen fulländad.