fair enough

det blev inget av geggamojandet eftersom den inte var köpt. men filmkamera vart vi med.
vad det blev, vet nog bara gud. men det kan nog bli...ja det kan nog bli det, det.

för övrigt glömde jag berätta om min gangsterexperience i fredagskväll.
lyssna här,

jag och sara var på väg till knejp för gejmande. alldeles lugnan ro. väsbyån flöt lugnt på en hundra meter framför oss.
plötsligt kommer han från ingenstans och presenterar sig som en gammal klasskamrat. med en sigmaslang av tvättäkta mångkulturellhet.
hjälp tänker jag.
tittar på sara.
skrattar högt.
åhgud.

sen säger han det.
- jag vet vem du är...

åhgud.

- ..emelie.

han liksom söker efter namnet. och artikulera det sedan noga. låter främre tandraden blottas.
han vet verkligen vem jag är. och han vet, att jag vet.

sen sträcker han fram den. en knuten hand.

- ge mig en standard

jag studerar handen frågande. vad menas med en standard? och jag tänker på fickorna. värdesakerna. jag tänker på en rak höger i mellangärdet. jag tänker på mamma och pappa.
- vad är en standard, frågar jag darrande

han hintar och reaktionen, är blixtsnabb. knoge möter knoge. för bara några sekunder.
- yao, säger han och går. de svarta lockarna fladdrar.

en standard.