jadu säg det

och så råkade jag hinta lite om idén och fick den krossad på två röda för vem tror på mig egentligen. och vad ska jag dit bort och göra. och ingen metropol där inte.
och det är nog bäst att stanna hemma.
och sedan det dåliga samvetet av en underläpp och "att jag inte svarar som du vill" och förvirrelsen av att inte veta vad man svarar på det. ett uppmuntrande mot min totala oförmåga att inte kunna göra någonting rätt eller ett uppmuntrande mot att aldrig sluta ifrågasätta?

så det hela kändes med ens ganska jobbigt som det ofta brukar resultera i men tja hörrni, vad ska man med sparkar i baken till, egentligen.