dagen och uppståndelsen och sånt där som händer ibland

idag har jag boundat med folk från södertälje och stockholms alla hörn. sedan fick jag guds välsignelse på tåget. det var en otroligt läskig upplevelse.
ni ska få höra historien om ni vill.

såhär var det.
jag satt alldeles lugnt och stillsamt ihopkrupen på ett tågsäte. pratandes lite sådär lagom högt och snabbt och hest och ättrigt, som jag kan prata i nallen, men inte mer uppseendeväckande än att det egentligen noteras.
när plötsligt hör jag det.

skriket.

det fasansfulla vrålet. som upprepas gång på gång.
- sluta upp med det där!
- sluta!
- sluta nu jag orkar inte mer!
- jaaag ooorkaar inte meeer!!!!!
-...SLUUUTAA!

till min förskräckelse upptäcker jag efter ett tag av det är mig kärringen några säten bort tjuter åt. jag frågar damen om hon ville nåtgot och hon skriker att jaaa, nu får du minsann sluta upp med det där.
vilket jag förvirrat snäser, jag vet, nu kom adhdgenen i mig fram, att hon förtusan kan säga till trevligt, men lägger på telefonen. viskandes.

sekunden efter kommer två tjejer och sätter sig i sätet framför tanten. det här blir bra tänker jag. ena tjejen pratar i..tamtada en mobil!
det är ungefär här man förstår att kvinnan inte har alla bestick i lådan. för hon nästan omfamnar tjejen medan hon ropar:
- flickorflickorflickor! får jag åka till rotebro?
-..??
- flickor! får jag åka till rotebro? får jag åka hem!!

brudarna är ganska förvirrade de med. men förstår efter lite gapande att de borde lägga på luren. det hela är mycket lustigt.

när tanten går av ger hon guds välsignelse till tjejerna. säger att alla är inte lika bra som ni. ni är snälla flickor. alla tar inte åt sig med ett leende. vissa hatar mig för ingen anledning.

jag känner mig genast ganska träffad och sjunker ner i stolen. litelite djupare.
och så går kvinnfan mot mig.
jag stirrar blint på det blåa sätet. rakt fram. nu går det snart utför, tänker jag.
tåget saktar in. kvinnan också. där jag sitter. och så står hon där.
- och gud välsigne dig också, säger hon.
sedan blir det tyst. hon står kvar. jag sitter kvar. det är jättetyst.
tågdörrarna öppnas.
-...och mig med, muttrar hon och går av.

ingen vet riktigt vad vi ska säga på tåget sedan. men jag vet en sak. och det var att kvinnan ljög. för inte fan gick hon av i rotebro inte.

hon gick av i norrviken.